I believe I can fly, I believe I can touch the sky.
Satan i gatan vad jag flög i backen idag, eller leran får man kanske säga?
Felixen och Mitch fick ut och springa på åkern/i hagen i dag och det började med att Felixen glädjebockade lite (Observera att Babbisen aldrig någonsin gör sånt, om där inte är kor det vill säga) men det var bara så lite så där satt jag kvar. När vi skulle fatta galopp kanske tredje gången var det dags för ett riktigt ryck och enligt Linnéa, det gick för snabbt för att jag ska minnas vad som hände, så sparkade han back-ut något så in i helskotta och bom så satt jag i gräset som självklart var ganska blött. För er som rider vet ni att 500 tankar hinner gå genom huvudet på de få sekunderna och det jag tänkte var: jahopp, nu springer väl den smidiga klumpen över mig och sätter av i galopp hemåt. För Felix är verkligen inte smart och verkligen inte smidig, men oj så fel jag hade! Jag tittar bakom mig och vem står där och ser superdupermegasöt ut och bara väntar på att jag ska hoppa upp igen om inte mitt älskade hjärta? Han stod verkligen helt still, superlugn och undrade nog mest när jag skulle hoppa upp så vi kunde busa vidare. Eftersom jag inte slog mig ett dugg utan bara blev lite geggig hoppade jag upp direkt och händelsen var som vanligt redan bortblåst ur Felixens skalle, hur lugnt som helst skrittade vi vidare och sen fick han galoppa av sig lite till. Och ja! Han försökte bannemig bocka igen, men denna gången gick det inte vägen ;)
Precis här var det vi busade idag!
Felixen och Mitch fick ut och springa på åkern/i hagen i dag och det började med att Felixen glädjebockade lite (Observera att Babbisen aldrig någonsin gör sånt, om där inte är kor det vill säga) men det var bara så lite så där satt jag kvar. När vi skulle fatta galopp kanske tredje gången var det dags för ett riktigt ryck och enligt Linnéa, det gick för snabbt för att jag ska minnas vad som hände, så sparkade han back-ut något så in i helskotta och bom så satt jag i gräset som självklart var ganska blött. För er som rider vet ni att 500 tankar hinner gå genom huvudet på de få sekunderna och det jag tänkte var: jahopp, nu springer väl den smidiga klumpen över mig och sätter av i galopp hemåt. För Felix är verkligen inte smart och verkligen inte smidig, men oj så fel jag hade! Jag tittar bakom mig och vem står där och ser superdupermegasöt ut och bara väntar på att jag ska hoppa upp igen om inte mitt älskade hjärta? Han stod verkligen helt still, superlugn och undrade nog mest när jag skulle hoppa upp så vi kunde busa vidare. Eftersom jag inte slog mig ett dugg utan bara blev lite geggig hoppade jag upp direkt och händelsen var som vanligt redan bortblåst ur Felixens skalle, hur lugnt som helst skrittade vi vidare och sen fick han galoppa av sig lite till. Och ja! Han försökte bannemig bocka igen, men denna gången gick det inte vägen ;)
Precis här var det vi busade idag!
Kommentarer
Trackback