oonlyamanda

Fick en fråga för ett tag sen om Mio var min häst och jag tänkte att det kanske är dags att berätta hur det ligger till med mig och alla hästar. Så nu tänkte jag börja berätta om Mio där även Ortus kommer slinka in eftersom dem står på samma ställe.

Jag började rida hos R & A som liten, minns inte hur gammal jag var men det var på lågstadiet någon gång. R & A var nära vänner till min mammas ex-sambo och det var på det viset som jag fick in min fot där. På gården fanns en liten shetlandsponny vid namn Emmy som jag fick komma och rida.

Jag hjälpte även R & A att köra in hö och liknande. Redan då trivdes jag otroligt bra på gården och stod alltid och drömde om de "stora" hästarna som fanns där. Redan då fanns Briam på gården, han är en hingst efter Briar som jag har ridit en hel del. Jag kommer ihåg att Briam var min favorit och Ortus var Rebbes, båda var då hingstar och sprang runt så ståtligt i hagarna. Som liten trodde jag aldrig i hela mitt liv att jag skulle få sitta på hästarna som stod där. I slutet av den perioden föddes även Mio och Sunshine, två urgulliga föl. Sunshine blev såld men Mio fick stå kvar. När jag började bli för stor för Emmy och när vi köpte vår första ponny slutade jag så småningom att rida hos R & A.

Något år senare satt jag och titta annonser och fick syn på att R & A behövde hjälp med sina hästar. När jag kom dit för att prova var det som om min största dröm gick i uppfyllelse, äntligen fick jag sitta på dem! Den första jag fick rida var Mio som inte var så långt kommen i ridning, vi skrittade bara rundor och jag blev kär - efter det var jag fast. Vi gick sakta framåt tillsammans och tillslut sprang han runt i form på fri vilja, mysigare häst får man leta efter. Mio har alltid varit som en liten hundvalp, jag har aldrig någonsin sett honom det minsta lilla sur. Trots att han var yngst och mest oerfaren var han den snällaste av dem alla, min prins som jag bestämde mig för att jag aldrig någonsin skulle släppa taget om. Jag red även Briam (den fullkomligt galna men underbara hingsten) men det var alltid Mio jag satte före och honom jag gillade mest.

I slutet av denna perioden blev jag, R & A ovänner av ett privat missförstånd som jag ser det och jag klarade inte av att vara kvar så jag lämnade - det var de svåraste jag gjort. Jag slets i bitar, jag var tvungen att ge upp Mio. Jag ville så gärna stanna men det fungerade inte när stämningen var så jobbig mellan oss tre.

Dessa två åren utan Mio har tagit hårt på mig. Jag har suttit och gråtit många kvällar, där finns ingen häst som har träffat mitt hjärta som han gjorde. En del av mig ville ringa upp, be om ursäkt och få allting överstökat men jag vågade inte. Istället plågade jag mig själv med gamla bilder på Mio och fick nöja mig med att titta på honom varje gång jag åkte förbi hagen, vilket jag gjorde varje dag till och från skolan. Fy för vad ont det gjorde i mig.

Under detta uppehållet dog även R av cancer och det gjorde allting svårare. Jag och R stod varandra närms och han fanns alltid där för mig när jag var där uppe. Han var med överallt och var en av de snällaste människorna jag träffat. Det gjorde så jävla ont i mig rent ut sagt att vi skilldes åt som ovänner, jag hann aldrig ens be om ursäkt innan han dog. Detta gjorde det ännu svårare att ta upp kontakten, det kändes som att jag bara skulle vara ivägen för A om jag ringde.

Senare fick även A cancer, men hon överlevde som tur var operationen, cellgifterna och allting.

En dag tyckte jag att jag inte kunde se Mio i hagen och då drabbades jag av panik. Har jag träffat honom min sista gång? Kommer jag aldrig få se honom igen? Var är han? Och tillslut tog jag modet till och skickade ett sms till A och det visade sig att han fanns kvar och vi bestämde att jag skulle komma upp och hälsa på. A sa att man skulle glömma och förlåta - alla gör misstag.

A behövde även all hjälp hon kunde få efter allt hon gått igenom och eftersom cancern tog hårt på henne. Efter detta började jag rida där igen. Det var en självklarhet att det var Mio jag skulle rida. Så nu är det Mio och Ortus jag rider. Ortus hade jag aldrig ridit innan men han blev en av hästarna jag skulle rida. Mio och jag är som om vi aldrig skildes åt, han är verkligen det finaste som finns. Självklart har han förändrats mycket, trots att han stått still en hel del. Nu har han lärt sig att livet är otroligt roligt och att busa och skutta är kul. Han är fortfarande samma underbara, lugna och vackra häst men han har laddat upp med mer energi bara.

Briam står fortfarande still men jag hoppas verkligen att vi ska börja sätta igång honom någon dag. Galnare och roligare häst får man leta efter, fy fan vilken åktur säger jag bara.

Men som sagt, Mio är inte min men jag hoppas att han en gång blir. Mio är den finaste jag vet i hästvärlden, vi har klickat och att mista honom var som att mista min bästa vän. Det är verkligen en av de värsta smärtorna jag varit med om. Men vi hittade tillbaka till varandra och jag antar att det är de som räknas.

Bilder från första omgången jag red Mio. Både från hans spända unghäststunder och hans lugna Miobeteende.



Och lite nya bilder från efter vår återförening:


Som ni kan se på bilderna hade Mio svårt att ta sig i hullet för några år sedan. Han var hos vetrinär och tog prover och liknande men där var inget fel. Huvudsaken är att han lagt på sig nu i alla fall!