Being unhappy is not knowing what you want and strive to death to achieve it.
Är det bara jag som hatar och är rädd för ensamhet mer än allt annat? Alla säger att det är så skönt att vara ensam hemma och visst, jag håller med till viss del. Men då ska man vara ensam hemma, tillsammans med någon annan!
Jag hatar mörkret i huset när man ska gå och lägga sig, att här finns 10 rum som står tomma utan att jag vet vad som finns där inne. Tänk om det händer något, om det blir inbrott: vad har jag för chans då?
Det värsta är nog att jag har aldelles för mycket tid att tänka då. Att vara ensam skrämmer mig. När jag är själv, det är då ångesten kommer och knackar på. Det är då jag vrider och vänder på allting och tillslut får fram den värsta sidan av allting. Jag hatar att tänka, det knäcker mig totalt. När man har någon omkring sig sopar jag problemen under mattan, men när natten kommer och jag är för mig själv äter mörkret upp mig. Min huvud blir till en storm och jag knyter knutar på allt som händer runt om kring mig. Allt mitt tänkande försvårar så mycket för mig, att jag lätt blir så påverkad av alla andra, att jag måste få bekräftelse. Hade det funnits någon som visste exakt vad som var rätt och fel i alla svåra lägen så hade min dag varit räddad, dock är väl inte livet menat att vara så enkelt. Jag hatar att vara ovetande, att inte veta vad någon jag bryr mig om tycker. Det är då jag tänker som mest, det är då ångesten blir min vän.
Gjorde jag rätt? Gjorde jag fel? Hur ska jag säga det? Vad tycker han om mig? Menade han si, eller menade han så? Ska jag tolka det på ett bra vis eller på ett dåligt? Ska jag ge upp eller ska jag fortsätta kämpa för vad jag vill? Orkar jag, eller orkar jag inte? Borde jag gått fram och hälsat? Har jag sumpat allting nu?
Det är då jag kan sakna kärleken och närheten av någon.
Jag hatar mörkret i huset när man ska gå och lägga sig, att här finns 10 rum som står tomma utan att jag vet vad som finns där inne. Tänk om det händer något, om det blir inbrott: vad har jag för chans då?
Det värsta är nog att jag har aldelles för mycket tid att tänka då. Att vara ensam skrämmer mig. När jag är själv, det är då ångesten kommer och knackar på. Det är då jag vrider och vänder på allting och tillslut får fram den värsta sidan av allting. Jag hatar att tänka, det knäcker mig totalt. När man har någon omkring sig sopar jag problemen under mattan, men när natten kommer och jag är för mig själv äter mörkret upp mig. Min huvud blir till en storm och jag knyter knutar på allt som händer runt om kring mig. Allt mitt tänkande försvårar så mycket för mig, att jag lätt blir så påverkad av alla andra, att jag måste få bekräftelse. Hade det funnits någon som visste exakt vad som var rätt och fel i alla svåra lägen så hade min dag varit räddad, dock är väl inte livet menat att vara så enkelt. Jag hatar att vara ovetande, att inte veta vad någon jag bryr mig om tycker. Det är då jag tänker som mest, det är då ångesten blir min vän.
Gjorde jag rätt? Gjorde jag fel? Hur ska jag säga det? Vad tycker han om mig? Menade han si, eller menade han så? Ska jag tolka det på ett bra vis eller på ett dåligt? Ska jag ge upp eller ska jag fortsätta kämpa för vad jag vill? Orkar jag, eller orkar jag inte? Borde jag gått fram och hälsat? Har jag sumpat allting nu?
Det är då jag kan sakna kärleken och närheten av någon.
Kommentarer
Trackback